Alexiia

De hatar varit ett par tuffa dagar nu och tillbaka till vardagen som gäller.

Ett liv har förlorats och jag va som den person jag är tvungen att vara stark och hålla mig på hyffsat stabila fötter för att stötta och finnas.

Ibland är de svårt att vara jag.

Hade jag inte haft min son, så skulle jag inte stå där jag står idag! 

Varje gång något negativ kommer upp i mitt huvud, då tittar jag på min son och tänker...

F*N DU HAR JU FÖTT UT DEN LILLE KLUMPEN, DU KLARAR DETTA OCKSÅ! 

Allt jag önskar är att få se han växa upp.

Varje människa tänker otroligt mycket tankar på nån minut utan att man vet om de.

Men för mig känns de som att alla tankar jag har tänker jag, frivilligt, dem mest sjuka tankar man kan tänka och dem bara ploppar upp.

Ibland tror jag att de är nån annan som tänker åt mig att jag håller allt inom mig, om de inte är bra saker.

Och MED handen på HJÄRTAT kan jag ärligt säga i mitt huvud mår jag inte så bra.

Jag duger aldrig för mig själv, inte ens om andra säger att jag är bra.

De är en kamp mot klockan att leva med dessa tankar och plågor, och om jag skulle öppna mig skulle jag bli rädd att ingen skulle tycka om mig. 

Mycket tvångstankar som ständig gör mig stressad och en klump i magen så fort jag står emot. 

När något ojämnt antal dyker upp blir jag stressad, jag kämpar emot, blundar och hoppas de försvinner. 

Jag vet att många av er lever med den inre stressen, den man plötsligt kan bryta ut i gråt för, eller bara känna sig trött och orolig.

Den där känslan man inte vet var de är, jag håller på att sjunka till botten ibland.

Men tanken på alla fina människor jag har runt mig, ställer jag mig upp igen.

De går lite vingligt men jag övar på att gå rakare! 

Nu tänker jag luta mig tillbaka, njuta av bilturen och ta in musiken i mina öron. 

---