Alexiia

Jag sover. Jag tror att jag springer de känns i kroppen att jag springer men mina ben rör sig inte.

Men jag vet att jag springer för de rör på sig, jag ser blommor och en stor grön äng som verkar vara en evighet lång. Jag ser inte att den har en ände. 

Jag ser hur solens strålar ger alla hudens porer en lätt röd ton eftersom jag aldrig blir brun. Strax ovanför knäna ser jag ett grått tyg ligger lätt på överkroppen och mitt blonda hår dansar kring mina axlar. 

Och skulle jag ha en spegel så skulle jag se dem blå ögonen skimra i solen och mina läppar skulle le.

Men jag tror jag ler, för de spänner kring musklerna runt läpparna.

Men när jag vänder mig om är ängen med blommorna borta. 

Jag ser en skog med vita träd och snö som ringlar ner mot marken. 

Jag går in i skogen jag ser ner på mina nakna fötter i snön, men jag fryser inte. 

Jag fortsätter gå in i skogen, de är så fint och jag kan känna hur snöflingorna lägger sig tätt kring min kropp. 

Jag börjar höra hur folk viskar men jag kan inte höra vad dem säger.

Men ju längre in i skogen jag går hör jag att dem säger måste bli bra, måste smaka bra, snart är de jul.

Snön börjar göra ont mot kroppen den slår allt hårdare och jag börjar frysa.

Det känns som de snöar nålar och jag känner hur den ofrivilliga ångesten dyker rakt på mig. 

Jag känner nu att de ända jag vill är att äta dem där hemmagjorda köttbullarna med potatis och brunsås.

Jag blundar och då vaknar jag upp alldeles dyngsur av svett med tårar i ögonen. 

Drar en lång suck och säger, äntligen hemma, de va en lång resa.