Le från hjärtat och ut!
Då har kvällen tagit över igen.. ligger och myser med
min lilla vovve i famnen. Tänkte såhär, jag skriver
lite och ni läser förhoppningsvis allt.
Idag tog jag sista pillret för deprissionen och det känns så
skönt. Har nu pågått i ett halvår med medicinering.
Kan tillviss del säga att det hjälpt, men det är ju så att
saker som är jobbiga och påverkar mycket kan
man inte bota ... har insett att det kan vara skönt
att vara ledsen och gråta ibland.
Måste man alltid vara glad?? Då har man ju inget att
vänta sig! Knappt någon kamkan se när jag är
ledsen eller om något är fel, för jag vet hur bra jag är på
att bygga upp en vägg.
Nu mår jag bättre men någonting finns ännu kvar.
Jag vill ibland lägga in mig, då är jag så långt ner
att jag inte känner någonting!
Men hörrni jag klarar mig utan de! Man måste kämpa!