Social ångest

Godmorgon, många av er vet att jag har ett väldigt socialt jobb.
Ett jobb som kräver att man är allert och beredd på vad som kommer kunna hända.
Man ska vara flexibel och socialt förberedd på de mesta. 
Jag börjar känna att jag inte passar in, jag vill förändra men vet inte hur.

Jag har ingen diagnos ställd på att jag skulle ha social ångest, men av mig själv att döma så vet jag att de inte bara har att göra med att jag e blyg.
Däremot klarar jag av att jobba och träffa folk, folk jag känner väl är jag glad åt att träffa.

Anledningen att jag tar upp detta är för i tisdags var de gårdsfest på förskolan, sambon jobbade och vi smög iväg nån timme senare än de börjat.
Jag hade tusen tankar i huvudet och jag försökte hela tiden hitta en anledning till att vi inte kunde gå.
Men väl påväg så fick jag sån hjärtklappning, jag började nästan må illa och svettades.
Jag såg först alla bilar, sen alla människor, mina första tankar, vad ska dem säga nu när vi kommer en timma senare än de börjat. 
Grejen va att man fick komma precis när man ville så de va inget konstigt, men de tyckte jag.

Vem skulle jag va att komma senare och tro att jag va nått, ni anar inte hur jobbigt de var.
Sen tittade jag på min son och tänkte, jag har faktiskt klarat av nått tuffare än att gå in på festen, sen sträckte jag på mig och gick vidare.

Väl utanför tittade jag och då kom ytterligare tankar, jag glömde filten, alla hade ju filt! 
Men va skulle vi med de till egentligen. 
Nu åkte mamma rollen på och jag va trygg med situationen.

Jag är totalt livrädd för att prata i telefon, oavsett.
Jag är livrädd när nån ringer eller knackar på dörren då jag inte vet att de e nån som ska komma ( därav har vi tagit bort vår ringklocka)
Om vi ska träffa folk jag inte känner eller bara lite då måste jag förberedda mig långt innan.

Om vi ska kortfatta detta så kan jag säga, jag klarar av att leva mitt liv, när de gäller mitt barn blir jag så trygg med han och människor jag känner.

Jag är inte blyg, de är bara alla andra tankar som stoppar de jag tänker säga.
Jag vågar inte men jag kämpar varje eviga dag.
Innan jag går in i ett rum med människor tänker jag, de värsta för mig är folkmassan, när de är jobbigt med en person är de då jag inte känner dem väl.

Tänkte att jag ska göra två inlägg av detta ämnet. Nästa inlägg kommer handla mer om hur de va i min barndom med detta.

Nu ska jag runda av.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: