Alexiia

Med en kall nocco och en burk minimajs i soffan då mår jag bra.

Men de jag inte gör som säkert alla som är lediga eller får en stund över gör att sitta i ☀️

Jag försökte och såg fram emot lite sol, en 45 min varav 10 stilla minuter i solen sen gav jag upp.

Idag är de nästan vindstilla här också.

Våran morgon började som vanligt med lite frukost kladdande, en promenad med hunden och sen ett besök på bvc.

Vaccin och där efter tog vi en sväng in och kollade på skor till lilleman utan resultat.

Ikväll har jag tagit ett extra pass på jobbet 

Ser att meningarna bara snubblat iväg och jag tror detta får bli ett delat inlägg. 

Har ni som jag nångång tänkt att ni inte passar in nånstans.

Som yngre, då man kommer ihåg vad man själv tänkte och livet inte var en lek längre.

Som barn och uppåt har jag alltid varit självkritisk, stängt in mig för att få vara ifred.

Något jag mins extra mycket och även min familj är att allt skulle ligga i färg ordning.

Allt i bokhyllan allt i lådorna och efter en städning skulle de vara kliniskt rent och ingen fick komma in då blev jag vansinnig. 

I trean började jag ny skola och jag visade mig rädd och svag redan första dagen.

Jag fick frågan om jag va stum eller om jag hade svårt att prata.

En tjej i klassen hade jag lärt känna innan jag började skolan, men vi var helt olika.

Tillbakåt dragna lilla jag satt tyst vid min bänk, på rasten gömde jag mig ibland, och ville inte prata med någon.

Att känna rädsla för folk förstörde väldigt mycket av mitt lärande.

Jag vågade aldrig räcka upp handen, tänk om jag skulle säga fel och varje gång jag gjorde de gjorde magen så ont.

Detta löpte på och mycket jobbiga och även bättre dagar kom och gick i skolan.

Sedan skulle jag börja högstadiet.

 

I nästa inlägg fortsätter min resa som tonåring. 

---