Alexiia

Så håll i er och döm mig inte.

Från att jag va omkring 13,14 och nått år uppåt va jag väldigt smal.

Inne i mitt huvud fanns de så mycket tankar jag inte kunde placera nånstans i mitt liv.

Jag hade vänner i och utanför skolan, jag blev retad i skolan men försökte att inte bry mig.

Just nu ville jag hålla all fokus på något som fick mig att hålla borta alla andra tankar.

Jag ville känna att jag var bra på något.

Har alltid som yngre haft mycket ångest och skuldkänslor för allt.

Jag började med att tröstäta, små åt lite när ingen såg, jag åt middag som vanligt.

Men allt eftersom började jag slänga i mig mat, de skulle gå fort .

Och i den bubblan blev jag fast, tills jag en dag tittade mig i spegeln och tänkte ' fy vad du är ful och äcklig. 

Då kände jag direkt att jag blev tvungen att göra nått.

Jag åt på samma sätt jag brukade, slängd i mig mat, men denna gången gjorde jag nått annorlunda, jag kräktes. 

Och första gången jag kräktes så kändes de så rätt! 

Detta kunde jag bli bra på!

Allt fortlöpte på detta sätt och de var fokus på de hela tiden.  

Jag va en sån person som gillade skolmaten, men så fort jag hade ätit så kräktes jag.

De ledde till att jag undvek maten i skolan och fortsatte som vanligt hemma.

De va klart att familjen märkte på mig att nått var fel, och när alla frågor kom och jag visste att dem höll koll på mig då vågade jag inte.

Jag började successivt komma tillrätta men hade otroligt svårt att gå upp i vikt och åt bara små portioner. 

Nått år efter ätstörningen, eller om de va ett par år minns inte riktigt.

Men då träffade jag en tjej som jag blev väldigt bra vän med.

Hon tyckte om att träna och vi började träna på gym tillsammans och de va kul.

Vi tränade i princip varje dag och jag fick lära mig att man behövde mat för att få energi.

Vi käkade glass typ varje gång vi sågs utan att få ångest för de, jag behövde ju dem där extra kilorna ändå.

Jag började må bra igen och vi va ute och festade som vanliga tonåringar.

Min rädsla för att falla tillbaka finns fortfarande, jag är livrädd för att äta för snabbt.

Jag klarar inte av att slänga i mig nått snabbt utan behöver tid.

Denna ätstörningen kallas för bulemi. 

Komplikationer efteråt kan vara blodbrist, hjärt problem, muskelsvaghet, mensrbbning med flera.

Jag var där en gång och du kan också ta dig där ifrån. 

Ha en fin dag 💋

---