Alexiia

De är mörkt, jag går längst väggen för att leta med fingrarna efter lysknappen. 

Men kan inte hitta den, de ända ljusstrimma som finns är från springorna mellan gardinerna, dem brukar alltid vara fördragna. Den ska ju ändå dras för på kvällen och en dag går alldeles för fort.  

De är mitt i natten, men jag kan inte sova, kniper ihop ögonen men bara små tårar tränger igenom.

Jag är så trött, så fruktansvärt trött, de kliar i ögonen och mina armar och ben är sega som slajm. 

De är inte bara rummet som är mörkt, utan även inombords. Tänk er att tankarna bara snurrar, man vet inte vart man ska ta vägen , och när man tycker att man ser nån gnutta ljus så blir de mörkt igen. 

Som när man kommer till en halvunken källare där lampan fungerar litegrann. Sen blinkar de och knastrar om den och sen slocknar den, när man måste byta den men inte har några att byta med. 

Så kan de kännas om man hela tiden möter massa motgångar. 

De är då man behöver alla man älskar där, jag kunde inte hitta den där knappen för att tända lampan, eller så sitter de ingen lampa i. Hur ska man orka köpa och byta lampor när man inte orkar äta.

När nån form av tanke trängt sig in i hjärnan för att intala dig om att maten du stoppar i dig måste kräkas upp igen. 

Vart ska jag få energi av.

Men så plötsligt en dag ser jag att lampan tänds och där står ni min älskade familj. Jag kan bara se er i konturer men jag känner i mitt hjärta att de är ni. 

 

 

Kapitel 2 kommer nästa fredag.

Önskar er en trevlig helg 😄